Att göra ett spel var på många sätt betydligt mer komplicerat innan hemdatorerna och konsolerna slot igenom på allvar. När arkadhallarna dominerade spelvärlden så var man ju på sätt och vis tvungen att tillverka en konsol för varje titel som släpptes. Man skulle därför lätt kunna tro att kvalitetskontrollen var rigorös när det gällde att producera spel till arkadhallarna förr i tiden. Så var inte alltid fallet. Faktum är att det till och med släpptes ganska många konstiga titlar. Fenomenet med konstiga spel är förstås inte någonting som endast hör till det förgångna. Nya arkadspel produceras nuförtiden av bland andra Sega, samtidigt som gamla spel går för stora pengarhttps. Här följer hur som helst tre av de mest obegripliga och konstiga arkadspelen. Två från början av 80-talet och ett spel som släpptes så sent som 2001.
Wall Street (1982)
Spelet som inleds med att du kontrollerar två brandmän som utrustade med trampolin ska fånga aktiemäklare som hoppar från tak. Det vore skruvat om det stannade där. Nivåerna där man räddade stackars finansmän från att ta livet av sig alternerades med nivåer där finansmännen invaderade sovjetiska städer. De banorna hade formen av labyrinter och målet i dem var att samla pengar, skjuta stridsvagnar och samla på ryska kvinnor. Inga konstigheter.
Boong-Ga Boong-Ga (2001)
Sydkorea har en lång, stolt tradition av att producera några av världens konstigaste spel. Vad sägs om ett arkadspel som går ut på att smiska folk som bestraffning? Komplett med ”rump-attrapp”? Om det låter som någonting för dig så rekommenderar jag att du söker upp Boong-Ga Boong-Ga. Spelet ger dig tillfälle att bestraffa människor, allt från poliser till svärmödrar, som irriterar dig på olika sätt. Som om det inte vore konstigt nog: om du lyckas få high score så belönas du med en liten bajskorv i plast.
Dream Shopper (1982)
Dream Shopper är ett udda spel, även om det kanske inte verkar så om man bara tittar på upplägget (även om shopping i sig är ett ganska konstigt ämne för ett spel). Spelet är märkligt mest på grund av hur illa utfört det var. I grunden byggde det på samma koncept som memory. Man skulle snabbt memorera positionen av olika kort innan skärmen mörknade. Det var i princip ett omöjligt företag. Skärmen blev så svart att det var enormt svårt att navigera. Spelet kryddades dessutom med märkliga inslag som fiender som jagade spelarens markör, och de var i och med mörkret näst intill omöjliga att se. Vissa skulle förmodligen hävda att det här spelet var en riktig blöjtårta.
